Man skulle kunna tro...

...att jag är deppig idag. Är hemma ensam, går fortfarande i nattlinnet, har inte pratat med en människa på hela dan, datorn går varm av Sigur Ros och tvätten snurrar runt nere i tvättstugan, på tv:n går nåt strunt på nån struntkanal och på spisen står glöggen och blir varm. Ja, man skulle kunna tro att jag sitter hemma och känner mig ensam och deppig, ute är det mörkt och kallt och inombords skulle jag kunna känna mig tom och depressiv, men sanningen att säga har jag haft den mest ljuvliga dag på länge. Sov länge och har ägnat dagen åt att städa, dammsuga och skrubba golvet med en liten svamp (ja, det tog sitt lilla tag...) gjort diverse försök till ommöblering - vilket alltid slutar på samma sätt nämligen med att jag ställer tillbaka allt som det redan stod från början (min lägenhet går typ bara att möblera på ett enda sätt) - tvätta, rensa garderoben, slänga gamla trasiga skor m.m., tända adventsljusstaken och nu alltså, koka glögg. Struntat i Lucia, struntat i att träna, struntat i att gå på konsert, struntat i att plugga, bara haft det helt gött helt enkelt. Vet inte om det är julens ankomst månne, som gör mig på ganska gott humör, eller om det helt enkelt är att jag kommit på att jag vill framåt. Att jag inte vill ge upp, inte vill gå ner mig i dyngan och va deppig och arg på allt, utan att det snart är ett nytt år, och trots att vågen visar typ samma siffra och fastän ringarna under ögonen bara liksom växer och växer och blir mörkare och mörkare, och trots att jag ännu inte lyckats lura mig själv att sluta äta choklad, och TROTS att vet att jag inte kommer kunna disciplinera mig själv mer efter nyår och börja träna på riktigt och TROTS att jag vet att jag aldrig kommer få större bröst eller mindre rumpa, och fastän jag inte vet vad jag skall bli när jag blir stor, och fastän jag känner mig allmänt lost i livet och inte vet vad jag håller på med, ja TROTS ALLT DETTA, så ser jag med glädje framåt och är ganska övertygad om att jag kommer ha ett ganska bra liv. Och det är lite spännande att inte veta.

Men jag vill ha en ny klänning. Och ett par nya skor.

Om jag ändå var en björn...

Det här mörkret gör mig galen. Jag blir så deprimerad. Idag gick solen ner 14.51. Allvarligt! Varför går vi inte i ide? Det som björnarna gör är ju helt rätt, varför gör inte vi detsamma? Äter ordentligt under våren och sommaren och kryper sedan till kojs och sover hela vintern. Jag tycker det låter helt superbra. Men nej, istället går man hela året och bantar hit och bantar dit och så fort man äter något onyttigt får man dåligt samvete, och sen kommer vintern och man vill bara sova men då skall man gå upp mitt i natten och gå till skolan (!!) för att sitta inne i ett klassrum under de få ljusa timmar om dagen vi får, sen när man kommer ut från klassrummet är det mörkt igen och man vill återigen bara gå och lägga sig. Varför skall vi kämpa emot våra inre drifter? Sova och äta? Äta ena halvåret och sova andra? Varför inte, hörni??

Något fruktansvärt har hänt!!!

Hej! Jag var ikväll med om en fruktansvärd händelse! Jag har ända sedan debuten av Marabou Sensation, "Yoghurt & Raspeberry" varit fullständigt galen i den. Ett beroende har snabbt vuxit fram, kanske snarare ett missbruk ;-) jag kan helt enkelt inte motstå den! Snacka om sensation, den väcker varje sinne och nerv i hela min kropp!

Nu till min chockupplevelse. Idag, första advent, har jag jobbat hela dagen, och därmed gått miste om hela första advent och lussekatter och pepparkakor och glögg och Otto Olssons Advent och allt det där fantastiska som hör advent till. Därefter var jag duktig och gick till Friskis och Svettis och tränade ett pass - vilket jag gör endast för att kunna fortsätta missbruka min drömchoklad - och när jag kom hem och hade ätit min middag började sakta men säkert mitt chokladsug pocka på. Jag stod emot en dryg halvtimme innan jag sedan satte mig på min racer-cykel och cyklade ner till Ica (där jag redan är ökänd pga detta konstanta inhandlande av Marabou Sensation Yoghurt & Raspberry...) Rycker åt mig ett paket diskmedel och några ljus, samt alltså min nye älskare, Sensation  :-) Cyklar hem, åker på vägen förbi skolan för att uträtta något snabbt ärende, och sen raka vägen hem för att avnjuta min underbara choklad till söndagens film på TV, och därmed ladda för en ny, chokladfri vecka. Veckans höjdpunkt, min egen tid, min chokladtid, min syndartid, där ingen får döma mig, inte ens jag själv.

Och vad händer? Jo, jag tar en tugga och väntar på den där lena, mjuka smekningen från youghurten i chokladen, men den kommer aldrig!! Jag öppnar chockartat ögonen, letar efter det vita men hittar det inte, paniken drabbar mig, jag börjar febrilt skära i varenda bit, men katastrofen är redan ett faktum. Jag vågar inte tro att det är sant, men vet inom mig redan att det är det. Fyllningen är bortglömd i just den här kakan. Inget vitt himmelrike, inga små stjärnor av hallon!! När jag ser kaoset omkring mig där jag skurit itu varenda bit i hela chokladkakan och ändå inte hittat något vitt, inser jag att kvällen är förstörd. Antiklimaxet är totalt, det är som att sluta på dominanten i en Rachmaninovsonat, som att åka Uppskjutet utan att bli uppskjuten, som att vinna på lotto och tappa bort vinstlotten, som att kyssas utan att låta läpparna mötas, som att,...ja ni vet vad.... utan att... ja ni vet vad...

Visst, den vanliga chokladen i all ära, men ni förstår, när man är sugen på Sensation så är man sugen på Sensation och då är allting annat bara en blek känslolös upplevelse. Då finns det ingenting i chokladen som kittlar ens fantasi, som smeker ens tunga och retar alla ens sinnen. Det går helt enkelt inte. Så vad göra? Skulle säkert kunna slänga mig på cykeln och åka ner till ica igen, men kvällen är liksom redan förstörd. Allt är försent. För det är liksom så att, om synden är riktigt god så är den värd 5000 pass på Friskis, men får man inte den där himmelska upplevelsen så är det inte värt det. Och jag menar, jag är inte direkt en sån där person som kan slänga choklad, bara för att det är fel sort. Nej, finns här choklad, så finns den inte länge...if you see what I mean...

Chokladberoende

Ja allvarligt det här är inte kul! Min nya last:  Marabou Yoghurt & Raspberry! Jag kan inte sluta! Jag till och med drömmer om den. (Hur sjukt är inte det liksom!?) Detta är livsfarligt. Ju mer jag äter den desto mer vill jag ha, ju mer jag försöker undvika den, desto vildare blir fantasierna om den och jag inser att jag måste sluta. Det är som en drog.

Måste ta mig i kragen och lägga ner. Och komma igång och träna. Jag har ju faktiskt köpt träningskort nu, på Friskis och Svettis, och inledde årets träningshöst med att gå på ett boxpass 75 min. Tänkte glatt att där kommer jag säkert träffa andra som inte har någon boxpartner. Så, efter en minut i salen säger instruktören glatt: "Då kan du och din partner gå och hämta en stor mits" varpå alla går till ena hörnet och hämtar en mits. Jag räcker diskret upp handen och frågar instruktören: "EEEEEh.....vad gör man om man eh...inte har någon partner?" Och hon gav mig ett patroniserande leende och sa "då blir man alldeles strax ihopparad med någon."

Ögonblicket senare. Instruktören skriker "Är det någon som inte har en partner?" Och beredd som jag är, sträcker jag upp handen, i tro om att jag nu skall förenas med alla dom andra partnerlösa i ett lyckligt och glatt ögonblick, en gemensam lättnad över att hitta någon annan. Det är bara det att jag inte ser en enda hand i hela salen, alla står nöjt med sina respektive partners och stirrar på mig. Jag tar ett steg fram, jag tar ett steg bak, vill försvinna. Instruktören säger "Vi har en tjej som är ensam här" och pekar (!!!!!) på mig. "Är det någon annan som är ensam eller är det bara tjejen?" Tankarna far genom mitt huvud, jag överväger att lämna lokalen, göra en dramatisk sorti och säga att det här ska jag inte behöva stå ut med! SKa man inte kunna gå och träna utan att bli påmind om att man är singel? Finns det någon aktivitet i hela världen som inte är avsedd för PAR? Jag behärskar mig dock och står kvar, fastfrusen av förnedring och skam, och med magen full av aggressioner.

Fick trots allt träna med en av instruktörererna. Men tyckte lite synd om henne eftersom hon fick ta all min damp över par-grejen och all min uppbyggda aggression. Men gött var det att få det ur sig. Hade jag inte stannat hade jag säkert gått ut därifrån och slagit ihjäl någon fågel eller kanin i skogen eller sett till att jag blivit påkörd av en bil, och fått ett vredesutbrott på någon stackars oskyldig chaufför som bara undrade varför en illröd svettig typ slängde sig med cykeln framför hans bil....vad som helst för att få ur aggressionerna..... Förresten ganska bra uppladdning, det kan väl inte vara så att dom avsiktligt retade upp mig för att jag skulle få en bättre träning? Dom kanske tyckte jag var en tjockis och ville bygga upp min ilska så jag skulle få en effektiv träning?

Ahh, dom är inte dumma alltså! ;-)

Tro - jag vill känna tro jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro i en vintervärld finns det någon tro?

Halloween är över och blev en stor besvikelse. Blev extremt trött på mänskligheten. Jag var visserligen läckrast på hela partyt ;-) men vad hjälpte det när folk är världens tråkigaste. Nä tacka vet jag förr i tiden när festerna blev vildare än vildast och galnare än galnast och för att citera mig själv vid två-snåret utanför Kåren efter att ljuset tänts därinne efter årets Halloweenfest, och vi var på väg hem efter en allmänt händelselös kväll: "Jag hade nästan föredragit cellen framför det här fiaskot!"

Hur som haver. Som tur var slapp jag vara ensam på lördagen och plågas av ångest, då min kära syster kom på besök och vi hade världens lyxhelg med god middag och gott vin på restaurang följt av drinkar på cirkus och därefter spa på söndagen med massage och inpackning m.m. m.m.
Och en liten andakt hann vi med också, det var trots allt Alla Helgons dag och vi gick förbi Domkyrkan på en minnesstund och tände ljus för alla vi känner som avlidit. Och jag måste säga att det var underbart att komma in i kyrkan och det fyllde hela mig av välbehag. Ljusen, värmen, gemenskapen, prästens ord "var inte rädd!" gick rakt in i hjärtat på mig och jag kände mig sedd och omsluten av värme och kärlek.
Säga vad man vill om kyrkan - det finns mycket som kyrkan står för som jag inte delar uppfattning om - och säga vad man vill om Gud - visst bär jag på någon sorts tro men en del av det jag fick lära mig i söndagsskolan och ur bibeln är väl mycket tvivelaktigt - men kyrkan förmedlar trots allt en känsla av att man blir omsluten av kärlek, innesluten i något stort. Alla är välkomna. Möts med ett leende och en öppen famn. Hur ofta blir man bemött på det sättet?

Den känsla jag fick av att vara där i söndags, är något jag önskar att alla kunde få känna. Och är något jag tror att många skulle behöva känna. Få sitta i stillhet, lyssna till vacker musik, i ljusens sken, och höra någon tala rakt in i hjärtat på mig, "känn ingen oro" "var inte rädd". Det var fint helt enkelt.
Jag kände att det fyllde något behov inom mig. Jag bär på så mycket aggressioner, så mycket ilska, förakt och irritation; mot människor, mot system, mot samhället, mot vårt land, mot så mycket! Och jag saknar något, har ett tomrum, som jag lätt fyller med andra saker, ytliga ting. Saker som inte betyder något, saker som bara fyller tomrummet för ögonblicket.
Att gå i kyrkan var avväpnande. Aggressionerna släppte för en stund och mitt hjärta fylldes av ljus Jag laddade själen med positiv energi och fann ett inre lugn. Kanske jag går dit snart igen...

Äntligen är den här, dagen! Dagen då jag får släppa fram Djävulen inom mig. Halloween, min absoluta favorithögtid på året. Gränslöshetens dag. Ingen kan döma mig. Jag bara äger, och får ta på mig min röda dräkt, transformeras till den heta djävulskvinnan. Hell yeah!!

ELLER ÄR DET BARA SÅ ATT JAG ÄR FÖRBANNAT TRÖTT PÅ DEN HÄR STADEN????

Vem vill kyssa frusna läppar?

Så har den då kommit. Den Stora Höstdepressionen. Mörkret kryper närmre och närmre, träden blir helt kala och kylan gräver sig in under kläderna. Mulet, mörkt och kallt. Upp med kragar, på med mössor, vantar, människor går gömda bakom stora halsdukar och all fysisk kontakt blir omöjlig. Går hem i mörket, blickar som inte möts, ingen ser varandra i höstmörkret. Ensamheten påtaglig. Ingen hud synlig, stängda jackkragar och täckta händer. Narig hud och frusna fingrar, kall i hela kroppen. Slask och rusk. Våta strumpor, köldsvedda läppar - vem vill kyssa frusna läppar? - Färger bleka och gråa. Ett vackert träd som ännu har sina gula löv kvar. Snart är de borta. Allt är bara en enda stor nedräkning. Kargt landskap, ensamma grenar vajar i den köldbitna vinden. Träd som förr förenades med sina lövverk står nu ensamma, frusna. Söker förgäves närhet. Så också vi människor.

Skynda dig älskade, skynda att älska - dagarna mörkna minut för minut....

Ny vecka!

Så var det då äntligen söndag kväll och den här veckan är över... Jag trodde aldrig att jag skulle komma hit. Jag och Janka har varit ute på en veckas turné och spelat vår repertoar på 3 ålderdomshem om dan. Vi har verkligen hittat varandra, jag har aldrig känt en så musikalisk connection med någon som jag gör med Janka. Vi har verkligen funnit varandra och mötts i musiken, en underbar känsla. Vårt största problem är att vi nästan blir för smöriga i våra tolkningar....men det brukar vi också inse själva...

En kul grej som hände under veckan var när vi på fredagen satt på Designtorget och skulle ha konsert i deras fina galleri-lokal. Butiken var i princip helt tom, vi hade kånkat elpiano och förstärkare och kört runt hela stan och letat parkering, och väl på plats insåg vi att det nog inte skulle komma någon och lyssna. Vi övervägde att lägga ner helt och hållet, men beslöt oss ändå för att köra några av våra stycken, och precis när vi lagt slutackordet på Svanen och i ett gemensamt ögonkast sade att nu lägger vi ner, kommer en tjej fram och frågar vilka vi är och om vi håller till i stan. Vi berättar vilka vi är och hon frågar om vi spelar fransk musik. "Nästan uteslutande franskt och ryskt" svarar vi och hon frågar om vi kan tänka oss att spela samma kväll - det visade sig att den här tjejen var filmkonsulent och tillsammans med en annan tjej som var konstkonsulent skulle ha premiär samma kväll för en kultur-afterwork nere på Å2, och där temat för kvällen var just Franskt!

Snacka om fullträff! Vi körde dit elpianot och vid åtta-tiden satt vi på plats och spelade våra franska och ryska sånger utan ord och gjorde succé! Klassisk musik på krogen var en hit! Visserligen en väldigt mottaglig publik, men oj vad det slog!

För mer info om Culture Club på Å2 kolla in:

L o L Culture Club-after work (på Facebook)

En jättekul spelning och därefter blev vi bjudna på jättegod middag och vin i restaurangen!

På lördagen upp tidigt och spela på ålderdomshem, 2 st, och sen packa ihop och åka iväg till Stockholm för spelning på 60-årskalas! Succé även där, god mat och gott vin, trevligt så man glömde av tiden, och så insåg jag att jag höll på att missa sista bussen tillbaka hem, så jag och Marcello sprang gatlopp genom hela Centralstation upp till bussterminalen där jag i sista minuten lyckades finna rätt buss, som förstås var fullpackad, och jag kom inte ens in genom mittgången utan slutade med att jag fick sitta på guide-stolen och Marcello fick ligga i mittgången. Tillbaka hemma vid halv två och som sagt, idag har jag haft min första lediga dag på över en månad! Sovmorgon till ett, kaffe framför TV:n i sängen, tagit det lugnt och städat lite och bakat muffins och kollat på alla repriser som sänds på söndagar och inte tänkt en enda viktig tanke.

Och nu känner jag mig redan trött på att vara ledig, och ser därför fram emot måndagens arbetsuppgifter! Å - vad jag älskar att jobba! Att stressa, att ha fullspäckat schema - livet blir så mycket mer spännande! Visst är det skönt att vara ledig, men egentligen bara när man har jobbat arslet av sig först, för att förtjäna det!

Ja, tack för arbetet! Det är härligt!

Change is good!

Är det inte märkligt hur saker och ting kan ta en annan vändning, förändras helt och hållet! Man är så jäkla säker på någonting, och plötsligt vänder allt och man undrar vad man tänkte? Det innebär besvikelse förstås, men samtidigt känner man faktiskt en enorm lättnad, nästan frigörelse. Tacksamhet över att man kom på i tid hur fel ute man var... hur fel ens val och beslut kunde ha blivit.

Ja, ibland är det bra att gå fel först, så man har provat de andra vägarna, när man slutligen har hittat rätt väg...

Imorgon kommer Fabulous hit och Gorgeous och Fabulous återförenas i en hel vecka av toner och skratt och musik! Detta kräver såklart köttfärspaj på F:s begäran, så kvällen har jag tillbringat i köket och lagat två fantastiska pajer à la Agnez. Bonusen blev också att jag slängde ihop (lite händigt sådär nivet) några kladdkakemuffins med daim på, som blivit min nya fetisch. Skall nog lägga upp bilder på detta för att bevisa att det är sant...

Livet är härligt. Fullt, verkligen fullt - av lärdomar!

Lättroad!

Har inget bättre att skriva idag (inte för att den här bloggen skall bedömas med termer bra eller dåligt) så jag skall berätta om något jag brukar göra när jag åker tåg. För att fördriva tiden brukar jag försöka lösa SJ-tidningen KUPÉ:s korsord. Stör mig alltid enormt på korsordet för det känns som att det någon kvarglömd från en tidigare generation som tillåtits författa korsordet. Jag menar, nu senast var det ett ord som skulle vara LÖJLIGT, och korsordförfattaren stavade det med K, altså LÖJLIKT! Jag menar, välkommen till 2000-talet. Vem talar så nuförtiden? Och när det handlar om populär dricka är det alltid typ AKVAVIT eller RENAT, och till ordet KRÖKA var lösningen BOCKA, och det är väl inte det första man tänker på när man hör ordet kröka....

Hur som helst, jag brukar alltid fuska jättemycket, lösningen står ju på sidan efter.

Men när jag väl har löst det en gång brukar jag minnas lösningen ganska bra. Eftersom jag åker tåg ganska ofta numera, och vill döda tid, så brukar jag ta fram korsordet, låtsas att jag är ett övergeni, typ Rain Man, och fylla i korsordet utan att räkna rutor eller testa ord. Utan bara fylla i. Denna handling är något som jag njuter så fantastiskt av, och bäst av allt är det när jag märker att den som sitter bredvid mig sneglar lite mot mitt håll och jag ser att den tänker "Wow, hon måste vara ett Rain-Man-barn som kan lösa ett korsord så snabbt."

Ja, man får inte roligare än man gör sig...

visst känns det som att kärleken väntar...

Livet är underbart. Livet är underbart. Det ÄR det! LJUVLIGT! Jag är redo för något stort nu! Kom an, livet! Kom an, kärleken! Jag är redo! Jag kommer snart att träffa en fantastisk och underbar man som inser hur bra jag är, som inser att han inte kan vara utan mig. Jag bara vet det! Jag har äntligen fattat själv att jag förtjänar det bästa och inget annat! Jag är redo att öppna mig, riva mina murar, släppa in den rätte.

Så jag säger:

JAG ÄR REDO! KOM OCH TA MIG MED STORM!

La vita è så jävla bella!!! Äntligen fattar jag!

Dagens uppgift!

Jag glömmer aldrig hur det kändes när man gick i skolan. Oavsett om man gick i lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet eller gymnasiet, men känslan när man skulle lämna in ett arbete. Kvällen innan, känslan när man sätter på det där gemet, eller lägger sina sidor i en plastficka, eller egentligen redan när man gör försättsbladet till arbetet. Det fanns nog inget bättre då, tillfredsställelsen av att lämna in något som man var jävligt nöjd med och stolt över. Känslan när man hittat de perfekta formuleringarna, uttryckt sina egna åsikter och tankar kring en bok man läst, känslan av att ha lärt sig något in i minsta detalj i något specifikt ämne, det fanns helt enkelt inget som slog den känslan. Möjligen den dag man skulle få tillbaka det, och plugghäst som jag var, fick ett VG eller MVG (om inte det var matte...) eller "bravo" i kanten, eller en stjärna eller dylikt. Tillfredsställelsen var total. Men känslan den dagen då man la upp arbetet på bänken redo för fröken att samla in, det är en känsla jag aldrig glömmer.

Idag har jag blivit påmind om hur det kändes. Har gjort dagens uppgift vilket var att skriva en dramaanalys på en pjäs. Hade skjutit upp uppgiften till sista dag och gick upp tidigt i morse för att sätta mig i nattlinnet med en stor kopp kaffe - som fylldes på ett antal gånger - och skriva, skriva, skriva. Och när jag väl började flödade det bara. Och vid 16-tiden var jag klar och begav mig till skolan för att skriva ut. Och när jag stod där vid skrivaren och fick ut arbetet i mina händer, satte dit försättsbladet och knipsade ihop det hela med ett gem, kom jag omedvetet tillbaka till min tid i skolan. Samma känsla, samma inre tillfredsställelse av att man presterat, uttryckt, fått ut några tankar. Nöjd och stolt! Imorgon dags för inlämning. :-) Härligt!

Skylla mig själv...

Japp, ny måndag igen. Underbart. Känner mig helt snurrig, så trött är jag, förmodligen efter helgens bravader. Jobbade ju med tandkräms-eventet fredag och lördag, och sen tog jag tåget till Stockholm  för att gå på fest med Twin Peaks-tema. Vi drack såklart lite skumpa innan vi gick dit, gjorde oss 90-talsfina och begav oss ut i Stockholmsnatten. Väl där var det drag, god mat, dans och kvällens bonus, baileys. Min absolut största svaghet, och man kan väl säga, att om någon letade efter mig under kvällen, så fanns jag med största sannolikhet vid dessertbordet och pimplade baileys... ;-)

Framåt ett lämnade vi festen och gick till Skeppsbar, där vi hinkade vatten och dansade med söta killar, bröt vårat löfte om att vara duktiga och åka hem senast kvart i två och blev kvar på dansgolvet till halv tre. När vi så lämnade stället hade vi så ont i fötterna att vi gick i strumplästen till tunnelbanan (ack så fräscht!) och såklart blev det en tur förbi fett-paradiset nr 1 där vi åt hamburgare bland taxi-chaufförer, fulla ungdomar och bananflugor. Alltid denna sjukliga dragning till fett-helvetet framåt småtimmarna, varför, varför???

Kom hem vid halv fyra och jag sov 3 timmar för att sedan ta tåget hem kl 09 för en heldags rep inför spelning nästa helg. Yeah! Har typ ingen röst kvar, bara en tunn, mörk, sexigt hes stämma!

Nu ny måndag och jag skall vässa mina tentakler och shapa upp. Mycket jobb den här veckan, och dessutom en inlämningsuppgift som ska va klar på torsdag.

Dags att bege sig! Ha en bra måndag!

Pepsodent!

Jag har klarat av höstens första (och förhoppningsvis enda?) förkylning! Wohoo! En dag i sängen, sen på bättringsvägen. Och idag har jag jobbat hela dagen på ett av mina numera 4 jobb. Jobbar på en kampanj för Pepsodent, så den här helgen står jag på Coop och säljer tandkrämer. Det har gått riktigt bra, men imorgon hoppas jag slå säljrekord :-)

Känner mig hoppfull inför framtiden, även om det är extremt mycket just nu. 4 jobb, en utbildning på heltid och dessutom massa rep inför flera spelningar, och dessutom måste jag förbereda mig inför sökningar... men ÅH vad jag mår bra av att ha så här mycket omkring mig. Minns med vånda hur det var i augusti, när jag vaknade på mornarna och inte visste vad jag skulle ta mig till. Inget jobb, inga pengar, ingen drivkraft, ingen lust till varken det ena eller andra. Och sen när allt satte igång var det som att det gick på en sekund, plötsligt började jag få olika jobb, olika uppgifter, hela jag började öppna mig lite mer och nu går allting bara framåt! Det är härligt!

Kom och köp tandkräm av mig imorgon på Coop! ;-) yeah!

Ny vecka, nytt jobb!!

Jag måste säga att mitt favorit-tema i den här bloggen ändå är nya grejer!! Ny dag, ny vecka, ny lördag, nya idéer... och nu alltså nytt jobb! Jag har fått jobb på Designtorget! Yeah! Tog en runda på stan för någon månad sedan och droppade CV:n lite överallt och vips så ringde dom från Designtorget och ville träffa mig. Var där på intervju (det var då jag också fick den briljanta idén att ha konserter där - vilket ju blev succé!)  och nu fick jag idag alltså beskedet att dom gärna vill ha mig där! Så himla grymt! Det är extrajobb såklart, men det passar ju mitt späckade schema perfekt, och skönt också att inte behöva ta tusen olika ströjobb utan att ha ett jobb som man kan jobba så mycket som möjligt på. Jag jobbar ju visserligen på skolan på måndagar, men det är ju bara roligt.

Ja, så det känns superroligt!



Funderar på vad det är som ger en drivkraft i tillvaron. Jag tror att det är just att hålla på med saker som ger en energi, att även jobbet man gör ger en lust liksom. Att jobbet man går till inte bara är en källa till inkomst för att kunna göra roliga saker, typ resa, shoppa, få upplevelser, utan att man går till jobbet för att man tycker det är roligt att göra det man jobbar med. Att det är anledningen till att man går upp på morgonen, lusten till vardagen, och inte strävan efter pengar för att få lust. Jag vet inte, det är kanske olika från person till person. En del kanske kan ta vilket skitjob som helst och stå ut med det, och få drivkraft av att veta att allt slit blir mödan värd, när belöningen kommer och man kan åka iväg på den där resan eller åka på den där spa-helgen, eller köpa den där elektriska mojängen...

Jag kan bara säga att jag trivs så innerligt bra med min tillvaro just nu. Jag är så lycklig att jag får hålla på med teater, äntligen, efter att ha velat satsa mer på det under så lång tid, att äntligen få ge det 100% och verkligen suga ut det mesta möjliga av min utbildning och låta varje fiber i min kropp ta åt sig av denna nya kunskap och dessa nya erfarenheter... Jag älskar att få jobba på skolan, ha ansvar för en massa saker, styra och ställa och få nya kontakter med mäniskor, styra upp konserter och sköta kommunikation med andra institutioner. Sitta vid ett kontorsbord och ringa och maila och printa ut saker.... Jag älskar att jag än så länge har så många olika saker att fokusera på och jobba på, att jag får sån variation i vardagen. Ena dagen står jag och säljer Pepsodent-tandkräm på Coop, andra dagen spelar jag Haydn på stan, och tredje dagen river jag biljetter på Konserthuset. Och samtidigt detta ringande och uppstyrande som jag verkligen brinner för. Och i grunden, det jag ägnar mest tid åt, att få läsa dramatik, spela teater, improvisera och utveckla min artistiska sida. Det är fantastiskt.

Ja, livet är verkligen underbart.

Inte värt det!

Nej, jag tycker inte att det var värt det. Hur kul det än var igår. Jag bröt min vita period igår. Jag hade ett samtal med mig själv igår förmiddag och kom fram till att det var okej att ta en festkväll, så jag drack mitt rosévin - utan skam eller dåligt samvete - och vi hade en rolig kväll! Vi gick till Å, som vanligt och där var ganska mycket folk och vi var ganska många själva så det var kul liksom. 

Det blev sent. När Å stängde klockan 02.00 begav vi oss vidare till någon efterfest för medeltidsmänniskor (yeah, helt min grej...) där folk badade i en stor tunna från medeltiden och dansade till folkmusik. Kände att det inte riktigt var vår typ av efterfest och drog i stället till kalorihelvetet McDonalds. Åt fett och kom hem strax efter tre.

Idag huvudvärk men relativt pigg. Men som sagt, inte värt det. Jag behöver nog fundera igenom igen vad jag vill uppnå med ett vitt tillstånd. Vad är målet, varför gör jag det, vem gör jag det för och vad vill jag bevisa?

Dessutom, vad är grejen med att festa egentligen? Samma frågor bör ställas där: Vad är målet? Varför gör jag det, vem gör jag det för, och vad vill jag bevisa? Eller är sådana frågor överflödiga? Är det kanske helt enkelt bara så att alkoholen gör att man slappnar av, blir rolig och glad och får utlopp för sina känslor, får möjlighet att säga och göra saker man i normalt tillstånd inte skulle säga/göra? Få göra sig vacker och flirtig och få bekräftelse? Få känna att man är omgiven av människor, känna sig uppskattad och inte ensam?

Förra veckan var vi på Blue Moon Bar och jag var i princip helt nykter. Hade roligt, dansade och sprang runt och gjorde knäppa saker med mina berusade kompisar. Men det jag insåg då, var att man nästan måste vara berusad för att palla ett sådant ställe. Omgiven av packade, svettiga karlar, vackra tjejer i vrålhöga klackar och ben som aldrig tar slut, kåta människor som laddar på sex-batterierna genom att hälla i sig vodka. Få sig nåt ikväll. Att i nyktert ljus se den köttmarknad som pågår. Granskande blickar, dåliga (eller bra) raggningsrepliker, sprit i ruljans och för varandra okända kroppar som tar för sig av varandra på dansgolvet (något som aldrig skulle ske någon annanstans, utan som sker just här och bara för att folk har alkohol i kroppen).

Värst av allt är det klockan 02.15. När ljuset tänds inne på lokalen, folksamling utanför och alla desperat söker ett sista-minutenragg. Jakten på den perfekta efterfesten. Jakten på cigaretter, jakten på kontakt med det motsatta könet. Hur befolkningen plötsligt förvandlas till Medelhavskultur, pratar med vem som helst om vad som helst, finner varandra i det allra minsta, i motsats till de vanliga stiffa svensson svensson, som knappt vågar se på varandra i vardagen, än mindre prata (och än mindre rycka ut i en emergency..) Inte göra väsen av sig. Men klockan halv tre en fredag, lördag. Då kan plötsligt personen bakom dig i korv-kön bli din nya bästis. Alla öppnar sig. Berättar om sin cancer, berättar om sitt ex som svikit en, byter nummer, gör gemensamma planer, berättar om det ena och det andra, och framför allt inbjuder till den mest intima akt mellan människor. Tveklöst och ogenerat. Öppna som aldrig förr, alla svensson-svensson murar är rivna. Klockan 02.30 en fredag-lördag.

Sen blir det förstås söndag. Sminket borta. Alkoholen ur kroppen. Muren uppe igen. Hjärtan stängda igen.

Livet är underbart...

Lördag!

Yes! Vilken succé! Konserten på Designtorget gick superbra! Vilken lokal, vilken akustik, och vilken musik! Vi spelade som sagt 3 av Haydns Londontrios. Musik som man kan bli oerhört trött på i fel lokal (typ stadsbiblioteket, där vi spelade först, kl 19) men maffigt inspirerad av i rätt lokal, och det var det alltså på Designtorget. Vi gick en runda på stan och drog in lite folk en stund innan, så när vi väl började spela var det ett 50-tal personer inne och lyssnade! Jättekul!

Nu är det dags att bryta den vita månaden. 6 veckor. Jag har idag köpt rosévin som jag tänker avnjuta i gott sällskap och sen väntar natten i kulturstaden Västerås...

God kväll!

VÄLKOMMEN!!!

Ny dag! Ny blogg! Dags för ett nytt kapitel och därför en helt ny uppdaterad blogg!

Solen skiner, jag har suttit på balkongen i min solstol, inhämtat energi av koffein, och fått en dos D-vitamin av solen. Rensat duschavloppet, dammsugit och tvättat, jag är redo för ny lördag! Idag är det Kulturnatt och jag skall flänga runt lite och spela Haydn Londontrios... skall bli roligt, och jag passar härmed på att göra lite reklam för årets nyhet, nämligen konsert på Designtorget, längst inne i butiken på Vasagatan, närmare bestämt på Art Mobile. Ett nytt samarbete som jag ser fram emot att utveckla under hösten...

Skall hoppa in i duschen, snart kommer en kompis och klipper mig!

Blev en kort introduktion till nya bloggen, men kort nog för att visa  - I´m still out there!

Och livet är underbart! Glöm aldrig det!