Man skulle kunna tro...

...att jag är deppig idag. Är hemma ensam, går fortfarande i nattlinnet, har inte pratat med en människa på hela dan, datorn går varm av Sigur Ros och tvätten snurrar runt nere i tvättstugan, på tv:n går nåt strunt på nån struntkanal och på spisen står glöggen och blir varm. Ja, man skulle kunna tro att jag sitter hemma och känner mig ensam och deppig, ute är det mörkt och kallt och inombords skulle jag kunna känna mig tom och depressiv, men sanningen att säga har jag haft den mest ljuvliga dag på länge. Sov länge och har ägnat dagen åt att städa, dammsuga och skrubba golvet med en liten svamp (ja, det tog sitt lilla tag...) gjort diverse försök till ommöblering - vilket alltid slutar på samma sätt nämligen med att jag ställer tillbaka allt som det redan stod från början (min lägenhet går typ bara att möblera på ett enda sätt) - tvätta, rensa garderoben, slänga gamla trasiga skor m.m., tända adventsljusstaken och nu alltså, koka glögg. Struntat i Lucia, struntat i att träna, struntat i att gå på konsert, struntat i att plugga, bara haft det helt gött helt enkelt. Vet inte om det är julens ankomst månne, som gör mig på ganska gott humör, eller om det helt enkelt är att jag kommit på att jag vill framåt. Att jag inte vill ge upp, inte vill gå ner mig i dyngan och va deppig och arg på allt, utan att det snart är ett nytt år, och trots att vågen visar typ samma siffra och fastän ringarna under ögonen bara liksom växer och växer och blir mörkare och mörkare, och trots att jag ännu inte lyckats lura mig själv att sluta äta choklad, och TROTS att vet att jag inte kommer kunna disciplinera mig själv mer efter nyår och börja träna på riktigt och TROTS att jag vet att jag aldrig kommer få större bröst eller mindre rumpa, och fastän jag inte vet vad jag skall bli när jag blir stor, och fastän jag känner mig allmänt lost i livet och inte vet vad jag håller på med, ja TROTS ALLT DETTA, så ser jag med glädje framåt och är ganska övertygad om att jag kommer ha ett ganska bra liv. Och det är lite spännande att inte veta.

Men jag vill ha en ny klänning. Och ett par nya skor.

Om jag ändå var en björn...

Det här mörkret gör mig galen. Jag blir så deprimerad. Idag gick solen ner 14.51. Allvarligt! Varför går vi inte i ide? Det som björnarna gör är ju helt rätt, varför gör inte vi detsamma? Äter ordentligt under våren och sommaren och kryper sedan till kojs och sover hela vintern. Jag tycker det låter helt superbra. Men nej, istället går man hela året och bantar hit och bantar dit och så fort man äter något onyttigt får man dåligt samvete, och sen kommer vintern och man vill bara sova men då skall man gå upp mitt i natten och gå till skolan (!!) för att sitta inne i ett klassrum under de få ljusa timmar om dagen vi får, sen när man kommer ut från klassrummet är det mörkt igen och man vill återigen bara gå och lägga sig. Varför skall vi kämpa emot våra inre drifter? Sova och äta? Äta ena halvåret och sova andra? Varför inte, hörni??