Så har den då kommit. Den Stora Höstdepressionen. Mörkret kryper närmre och närmre, träden blir helt kala och kylan gräver sig in under kläderna. Mulet, mörkt och kallt. Upp med kragar, på med mössor, vantar, människor går gömda bakom stora halsdukar och all fysisk kontakt blir omöjlig. Går hem i mörket, blickar som inte möts, ingen ser varandra i höstmörkret. Ensamheten påtaglig. Ingen hud synlig, stängda jackkragar och täckta händer. Narig hud och frusna fingrar, kall i hela kroppen. Slask och rusk. Våta strumpor, köldsvedda läppar - vem vill kyssa frusna läppar? - Färger bleka och gråa. Ett vackert träd som ännu har sina gula löv kvar. Snart är de borta. Allt är bara en enda stor nedräkning. Kargt landskap, ensamma grenar vajar i den köldbitna vinden. Träd som förr förenades med sina lövverk står nu ensamma, frusna. Söker förgäves närhet. Så också vi människor.
Skynda dig älskade, skynda att älska - dagarna mörkna minut för minut....
