Laugh out loud!

Inatt hände det där som jag älskar mest av allt! Nämligen att jag vaknar av att jag håller på att skratta ihjäl mig! Vaknar av klangen av min egen stämma som häver ur sig skrattkonvulsioner så det ekar i rummet... det tar några ögonblick innan man fattar vad som händer, vad man håller på med, varför ligger jag här och hysteri-garvar för? Tillbaka i verkligheten sluter man ögonen och hoppas hitta tillbaka till det där skrattet, minnas vad det var som var så roligt, tänker så det knakar, fortsätter fejkskratta lite grann för att liksom frambringa den där endorfinstinna fina känslan av glädje som liksom alltmer sällan infunnit sig senaste halvåret... och med lite hjälp är man slutligen tillbaka i vad man drömde, och inser att det man höll på att garva ihjäl sig åt var nån konstig kommentar som typ " och så tog jag bilen och åkte hem! "

Hmm.

Ja men så tokigt då, ojojoj, tog du bilen och åkte hem, ha ha ha det var ju kul liksom....

Hjärnan är allt bra konstig.

Som när jag var i Cannes och jobbade på ett lyxhotell som städtant/frukosttant och liksom tyckte att fransmän var ju ett allmänt puckat pack - och då i allmänhet franska feta kockar - som skulle lägga sig i hela tiden och påpeka att man inte skulle äta bröd och att man kanske hade lagt på sig ett och annat kg och i övrigt var jobbet inte så himla kul heller städa och göra fint efter nån rik och oförskämd hotellgäst i ett rum så vackert att man helst skulle vilja låsa in sig där själv och aldrig komma ut igen. Och ung som jag var då, enbart 20 och hade för första gången lämnat boet för att "se världen" (jojo jag fick se ett och annat i Frankrike!) och "testa mina vingar" (och visst fick jag testa vingarna men dom höll ju inte så där fasligt länge för redan i augusti var jag tillbaka i "trygga sverige" igen och hade fått nog av det exotiska "utlandet". )

Hur som helst så hade jag en del bekymmer och var allmänt less på det franska livet och insåg att jag inte hade skrattat på länge. En natt vaknade jag i samma läge som i natt, ap-garvandes åt någon konstig kommentar som typ "och då tog han mina hörlurar!" Ha ha ha ha ha jaa verkligen humor liksom....

Men det jag skulle komma fram till är att jag tror starkt på att man har ett mänskligt behov av att skratta och om man inte har roligt i medvetet tillstånd så ser det undermedvetna till att fixa det. (humorn kanske är lite värd att ifrågasätta hördudu Herr Undermedvetenhet) men att man liksom har ett kemiskt behov av de där glädjeendorfinerna man får av att skratta. Eller hur det nu är...

Hur som helst är det det bästa sättet i världen att vakna på!

:-)