Dagens uppgift!

Jag glömmer aldrig hur det kändes när man gick i skolan. Oavsett om man gick i lågstadiet, mellanstadiet, högstadiet eller gymnasiet, men känslan när man skulle lämna in ett arbete. Kvällen innan, känslan när man sätter på det där gemet, eller lägger sina sidor i en plastficka, eller egentligen redan när man gör försättsbladet till arbetet. Det fanns nog inget bättre då, tillfredsställelsen av att lämna in något som man var jävligt nöjd med och stolt över. Känslan när man hittat de perfekta formuleringarna, uttryckt sina egna åsikter och tankar kring en bok man läst, känslan av att ha lärt sig något in i minsta detalj i något specifikt ämne, det fanns helt enkelt inget som slog den känslan. Möjligen den dag man skulle få tillbaka det, och plugghäst som jag var, fick ett VG eller MVG (om inte det var matte...) eller "bravo" i kanten, eller en stjärna eller dylikt. Tillfredsställelsen var total. Men känslan den dagen då man la upp arbetet på bänken redo för fröken att samla in, det är en känsla jag aldrig glömmer.

Idag har jag blivit påmind om hur det kändes. Har gjort dagens uppgift vilket var att skriva en dramaanalys på en pjäs. Hade skjutit upp uppgiften till sista dag och gick upp tidigt i morse för att sätta mig i nattlinnet med en stor kopp kaffe - som fylldes på ett antal gånger - och skriva, skriva, skriva. Och när jag väl började flödade det bara. Och vid 16-tiden var jag klar och begav mig till skolan för att skriva ut. Och när jag stod där vid skrivaren och fick ut arbetet i mina händer, satte dit försättsbladet och knipsade ihop det hela med ett gem, kom jag omedvetet tillbaka till min tid i skolan. Samma känsla, samma inre tillfredsställelse av att man presterat, uttryckt, fått ut några tankar. Nöjd och stolt! Imorgon dags för inlämning. :-) Härligt!