Något fruktansvärt har hänt!!!

Hej! Jag var ikväll med om en fruktansvärd händelse! Jag har ända sedan debuten av Marabou Sensation, "Yoghurt & Raspeberry" varit fullständigt galen i den. Ett beroende har snabbt vuxit fram, kanske snarare ett missbruk ;-) jag kan helt enkelt inte motstå den! Snacka om sensation, den väcker varje sinne och nerv i hela min kropp!

Nu till min chockupplevelse. Idag, första advent, har jag jobbat hela dagen, och därmed gått miste om hela första advent och lussekatter och pepparkakor och glögg och Otto Olssons Advent och allt det där fantastiska som hör advent till. Därefter var jag duktig och gick till Friskis och Svettis och tränade ett pass - vilket jag gör endast för att kunna fortsätta missbruka min drömchoklad - och när jag kom hem och hade ätit min middag började sakta men säkert mitt chokladsug pocka på. Jag stod emot en dryg halvtimme innan jag sedan satte mig på min racer-cykel och cyklade ner till Ica (där jag redan är ökänd pga detta konstanta inhandlande av Marabou Sensation Yoghurt & Raspberry...) Rycker åt mig ett paket diskmedel och några ljus, samt alltså min nye älskare, Sensation  :-) Cyklar hem, åker på vägen förbi skolan för att uträtta något snabbt ärende, och sen raka vägen hem för att avnjuta min underbara choklad till söndagens film på TV, och därmed ladda för en ny, chokladfri vecka. Veckans höjdpunkt, min egen tid, min chokladtid, min syndartid, där ingen får döma mig, inte ens jag själv.

Och vad händer? Jo, jag tar en tugga och väntar på den där lena, mjuka smekningen från youghurten i chokladen, men den kommer aldrig!! Jag öppnar chockartat ögonen, letar efter det vita men hittar det inte, paniken drabbar mig, jag börjar febrilt skära i varenda bit, men katastrofen är redan ett faktum. Jag vågar inte tro att det är sant, men vet inom mig redan att det är det. Fyllningen är bortglömd i just den här kakan. Inget vitt himmelrike, inga små stjärnor av hallon!! När jag ser kaoset omkring mig där jag skurit itu varenda bit i hela chokladkakan och ändå inte hittat något vitt, inser jag att kvällen är förstörd. Antiklimaxet är totalt, det är som att sluta på dominanten i en Rachmaninovsonat, som att åka Uppskjutet utan att bli uppskjuten, som att vinna på lotto och tappa bort vinstlotten, som att kyssas utan att låta läpparna mötas, som att,...ja ni vet vad.... utan att... ja ni vet vad...

Visst, den vanliga chokladen i all ära, men ni förstår, när man är sugen på Sensation så är man sugen på Sensation och då är allting annat bara en blek känslolös upplevelse. Då finns det ingenting i chokladen som kittlar ens fantasi, som smeker ens tunga och retar alla ens sinnen. Det går helt enkelt inte. Så vad göra? Skulle säkert kunna slänga mig på cykeln och åka ner till ica igen, men kvällen är liksom redan förstörd. Allt är försent. För det är liksom så att, om synden är riktigt god så är den värd 5000 pass på Friskis, men får man inte den där himmelska upplevelsen så är det inte värt det. Och jag menar, jag är inte direkt en sån där person som kan slänga choklad, bara för att det är fel sort. Nej, finns här choklad, så finns den inte länge...if you see what I mean...

Chokladberoende

Ja allvarligt det här är inte kul! Min nya last:  Marabou Yoghurt & Raspberry! Jag kan inte sluta! Jag till och med drömmer om den. (Hur sjukt är inte det liksom!?) Detta är livsfarligt. Ju mer jag äter den desto mer vill jag ha, ju mer jag försöker undvika den, desto vildare blir fantasierna om den och jag inser att jag måste sluta. Det är som en drog.

Måste ta mig i kragen och lägga ner. Och komma igång och träna. Jag har ju faktiskt köpt träningskort nu, på Friskis och Svettis, och inledde årets träningshöst med att gå på ett boxpass 75 min. Tänkte glatt att där kommer jag säkert träffa andra som inte har någon boxpartner. Så, efter en minut i salen säger instruktören glatt: "Då kan du och din partner gå och hämta en stor mits" varpå alla går till ena hörnet och hämtar en mits. Jag räcker diskret upp handen och frågar instruktören: "EEEEEh.....vad gör man om man eh...inte har någon partner?" Och hon gav mig ett patroniserande leende och sa "då blir man alldeles strax ihopparad med någon."

Ögonblicket senare. Instruktören skriker "Är det någon som inte har en partner?" Och beredd som jag är, sträcker jag upp handen, i tro om att jag nu skall förenas med alla dom andra partnerlösa i ett lyckligt och glatt ögonblick, en gemensam lättnad över att hitta någon annan. Det är bara det att jag inte ser en enda hand i hela salen, alla står nöjt med sina respektive partners och stirrar på mig. Jag tar ett steg fram, jag tar ett steg bak, vill försvinna. Instruktören säger "Vi har en tjej som är ensam här" och pekar (!!!!!) på mig. "Är det någon annan som är ensam eller är det bara tjejen?" Tankarna far genom mitt huvud, jag överväger att lämna lokalen, göra en dramatisk sorti och säga att det här ska jag inte behöva stå ut med! SKa man inte kunna gå och träna utan att bli påmind om att man är singel? Finns det någon aktivitet i hela världen som inte är avsedd för PAR? Jag behärskar mig dock och står kvar, fastfrusen av förnedring och skam, och med magen full av aggressioner.

Fick trots allt träna med en av instruktörererna. Men tyckte lite synd om henne eftersom hon fick ta all min damp över par-grejen och all min uppbyggda aggression. Men gött var det att få det ur sig. Hade jag inte stannat hade jag säkert gått ut därifrån och slagit ihjäl någon fågel eller kanin i skogen eller sett till att jag blivit påkörd av en bil, och fått ett vredesutbrott på någon stackars oskyldig chaufför som bara undrade varför en illröd svettig typ slängde sig med cykeln framför hans bil....vad som helst för att få ur aggressionerna..... Förresten ganska bra uppladdning, det kan väl inte vara så att dom avsiktligt retade upp mig för att jag skulle få en bättre träning? Dom kanske tyckte jag var en tjockis och ville bygga upp min ilska så jag skulle få en effektiv träning?

Ahh, dom är inte dumma alltså! ;-)

Tro - jag vill känna tro jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro i en vintervärld finns det någon tro?

Halloween är över och blev en stor besvikelse. Blev extremt trött på mänskligheten. Jag var visserligen läckrast på hela partyt ;-) men vad hjälpte det när folk är världens tråkigaste. Nä tacka vet jag förr i tiden när festerna blev vildare än vildast och galnare än galnast och för att citera mig själv vid två-snåret utanför Kåren efter att ljuset tänts därinne efter årets Halloweenfest, och vi var på väg hem efter en allmänt händelselös kväll: "Jag hade nästan föredragit cellen framför det här fiaskot!"

Hur som haver. Som tur var slapp jag vara ensam på lördagen och plågas av ångest, då min kära syster kom på besök och vi hade världens lyxhelg med god middag och gott vin på restaurang följt av drinkar på cirkus och därefter spa på söndagen med massage och inpackning m.m. m.m.
Och en liten andakt hann vi med också, det var trots allt Alla Helgons dag och vi gick förbi Domkyrkan på en minnesstund och tände ljus för alla vi känner som avlidit. Och jag måste säga att det var underbart att komma in i kyrkan och det fyllde hela mig av välbehag. Ljusen, värmen, gemenskapen, prästens ord "var inte rädd!" gick rakt in i hjärtat på mig och jag kände mig sedd och omsluten av värme och kärlek.
Säga vad man vill om kyrkan - det finns mycket som kyrkan står för som jag inte delar uppfattning om - och säga vad man vill om Gud - visst bär jag på någon sorts tro men en del av det jag fick lära mig i söndagsskolan och ur bibeln är väl mycket tvivelaktigt - men kyrkan förmedlar trots allt en känsla av att man blir omsluten av kärlek, innesluten i något stort. Alla är välkomna. Möts med ett leende och en öppen famn. Hur ofta blir man bemött på det sättet?

Den känsla jag fick av att vara där i söndags, är något jag önskar att alla kunde få känna. Och är något jag tror att många skulle behöva känna. Få sitta i stillhet, lyssna till vacker musik, i ljusens sken, och höra någon tala rakt in i hjärtat på mig, "känn ingen oro" "var inte rädd". Det var fint helt enkelt.
Jag kände att det fyllde något behov inom mig. Jag bär på så mycket aggressioner, så mycket ilska, förakt och irritation; mot människor, mot system, mot samhället, mot vårt land, mot så mycket! Och jag saknar något, har ett tomrum, som jag lätt fyller med andra saker, ytliga ting. Saker som inte betyder något, saker som bara fyller tomrummet för ögonblicket.
Att gå i kyrkan var avväpnande. Aggressionerna släppte för en stund och mitt hjärta fylldes av ljus Jag laddade själen med positiv energi och fann ett inre lugn. Kanske jag går dit snart igen...