Tro - jag vill känna tro jag vill känna morgondagen nalkas här i lugn och ro i en vintervärld finns det någon tro?

Halloween är över och blev en stor besvikelse. Blev extremt trött på mänskligheten. Jag var visserligen läckrast på hela partyt ;-) men vad hjälpte det när folk är världens tråkigaste. Nä tacka vet jag förr i tiden när festerna blev vildare än vildast och galnare än galnast och för att citera mig själv vid två-snåret utanför Kåren efter att ljuset tänts därinne efter årets Halloweenfest, och vi var på väg hem efter en allmänt händelselös kväll: "Jag hade nästan föredragit cellen framför det här fiaskot!"

Hur som haver. Som tur var slapp jag vara ensam på lördagen och plågas av ångest, då min kära syster kom på besök och vi hade världens lyxhelg med god middag och gott vin på restaurang följt av drinkar på cirkus och därefter spa på söndagen med massage och inpackning m.m. m.m.
Och en liten andakt hann vi med också, det var trots allt Alla Helgons dag och vi gick förbi Domkyrkan på en minnesstund och tände ljus för alla vi känner som avlidit. Och jag måste säga att det var underbart att komma in i kyrkan och det fyllde hela mig av välbehag. Ljusen, värmen, gemenskapen, prästens ord "var inte rädd!" gick rakt in i hjärtat på mig och jag kände mig sedd och omsluten av värme och kärlek.
Säga vad man vill om kyrkan - det finns mycket som kyrkan står för som jag inte delar uppfattning om - och säga vad man vill om Gud - visst bär jag på någon sorts tro men en del av det jag fick lära mig i söndagsskolan och ur bibeln är väl mycket tvivelaktigt - men kyrkan förmedlar trots allt en känsla av att man blir omsluten av kärlek, innesluten i något stort. Alla är välkomna. Möts med ett leende och en öppen famn. Hur ofta blir man bemött på det sättet?

Den känsla jag fick av att vara där i söndags, är något jag önskar att alla kunde få känna. Och är något jag tror att många skulle behöva känna. Få sitta i stillhet, lyssna till vacker musik, i ljusens sken, och höra någon tala rakt in i hjärtat på mig, "känn ingen oro" "var inte rädd". Det var fint helt enkelt.
Jag kände att det fyllde något behov inom mig. Jag bär på så mycket aggressioner, så mycket ilska, förakt och irritation; mot människor, mot system, mot samhället, mot vårt land, mot så mycket! Och jag saknar något, har ett tomrum, som jag lätt fyller med andra saker, ytliga ting. Saker som inte betyder något, saker som bara fyller tomrummet för ögonblicket.
Att gå i kyrkan var avväpnande. Aggressionerna släppte för en stund och mitt hjärta fylldes av ljus Jag laddade själen med positiv energi och fann ett inre lugn. Kanske jag går dit snart igen...